I stället för att följa logiken för en marknadsföring av Signaturen, ville dessa pressbilder alltså visa hur boken också skapar sin författare; att författaren också är någonting som produceras av sammanhang som är större än honom eller henne själv – av texter, bilder, böcker, publiceringar, läsningar; av publiceringens ekologier i en vidare bemärkelse. […]
Idag är den form av författarporträtt som kännetecknade 1990-talet och 2000-talets början inte längre lika dominerande. Men även om pressbilder nu kan se ut på en mängd olika sätt, har det ändå inte blivit mindre angeläget att fortsätta att försöka problematisera och vidga de visuella ramarna för pressbilder – att göra dem till integrerade delar av en undersökande publicering.” (CG)