Hjalmar Hammarskjöld, politiskt obunden statsminister under världskrigsåren 1914–1917, är en av de stora gestalterna i svenskt samhällsliv under 1900-talets första hälft. Han växte upp under små omständigheter i skuggan av ett stolt släktarv.

Vid 29 års ålder blev han professor i juridik, sedermera hovrättspresident, justitieminister, eckle sia stikminister, diplomat och ledamot av Svenska Akademien. Han var en av sin samtids mest respekterade folkrätts experter, under många år ledamot av permanenta skiljedomstolen i Haag.

På ett avgörande sätt bidrog Hjalmar Hammarskjöld till yttre och inre fred.

Hans neutralitetspolitik under statsministeråren vann respekt såväl inom som utom landet, och hans starka ställning i det borgerliga Sverige bidrog till att neutralisera en aggressiv höger under de viktiga år då utvecklingen mot demokrati fullbordades.