”När det blir kväll, nästan natt, ordnar jag med balansräkningen. Vad behövs som minst för att hålla hjärnan stilla, slippa falla så olustigt ner i blodsockerfall eller sömnparalys under natten? Så tyst jag kan öppnar jag kylskåpet och tittar på allt jag inte kan äta, det ger en särskild frid.”

Sara Meidell skriver en smärtsamt uppriktig bok om ett liv med ätstörningar. Om att ha gått in och ut ur sjukdomen så länge hon kan minnas. Men det är också en bok om att vara kvinna och kampen för att vara mer än en kropp. Att genom att betvinga växandet, uppnå den totala kontrollen - och friheten. Endast då ges möjligheten att också vara ett huvud, ett rent intellekt.

Samtidigt skildras svältens ljuva rus, där klarhet uppnås och inget kommer åt en, inte ens den största smärta. Om att vara en mamma som inte äter lunch. Men också om det speciella systerskap som uppstår mellan självsvälterskorna, om kvinnorna som gått före i historien, hur hon får kraft och finner likheter med deras liv.