Inget annat land i världen har så många diplomater som Sverige bland dem som Förintelsemuséet Yad Vashem räknar som ”rättfärdiga bland folken.” När USA i slutet av andra världskriget frågade fem neutrala europeiska länder om de kunde skicka en diplomat till Budapest för att rädda judar var det bara Sverige som svarade ja.

Sverige gjorde alldeles för lite och alldeles för sent i kampen mot Förintelsen och hur många judar som mördades på grund av de stängda gränserna i början av kriget är omöjligt att säga. Men i det kompakta mörker som Förintelsen utgör är den heroiska gärning som Raoul Wallenberg utförde – med stöd av svenska UD och övriga diplomater i Budapest – ett starkt skinande ljus.

UD:s bästa stund följdes av en av de allra mörkaste perioderna i svensk utrikespolitik. Raoul Wallenberg greps av Sovjet, övergavs av Sverige och glömdes – tillsammans med UD:s byråkratiska motstånd mot Förintelsen – bort, då den svenska regeringen var upptagen av att ge en miljardkredit till Stalin. Det trauma som detta svek skapade har förhindrat en fullödig bild av Sveriges agerande under andra världskriget.

Att inte kännas vid de goda exempel som Raoul Wallenbergs räddningsaktion och UD:s byråkratiska aktivism mot Förintelsen utgjorde, innebär att alliera sig med mörkret och spela ondskan i händerna. Därför är det på tiden att Sverige ger Raoul Wallenberg och svenska UD:s byråkratiska motstånd mot Förintelsen dess rättmätiga plats i svensk historieskrivning och i svensk hågkomst av Förintelsen.

Författaren