Är en författares liv värt att spåra? Många menar att man ska se till
verket och lämna människan bakom det därhän. Troligt är väl ändå, att
liv och verk hänger samman och är varandras förutsättningar. Dessutom
är författare, kanske mer än de flesta, delaktiga i den tidsanda
som omger dem. De blir till mer eller mindre engagerade observatörer
och kompassnålar, vare sig de riktar sig mot fakta eller fiktion.
Hjalmar Söderberg har en självklar plats i litteraturhistorien och
förblir läst och omtalad. Det tycks alltid finnas någon litteraturstudent
som valt något ur hans författarskap som ämne.
Hans livshistoria är möjligen mindre välbesökt. Den innehöll samma
ingredienser som livet bjuder de flesta, men i hans fall blandade till en
ovanligt svårhanterlig röra. Han skärskådade både sig själv och sin
samtid och kom att föra en sällsam kamp med verklighetens villkor,
i en tillvaro märklig nog att bilda ämne till en roman.
Berättelsen speglar också en allmän, tidlös och ständigt närvarande
problematik. Kärlek och svek, lögn och sanning, tro och vetande, hopp
och tvivel, är eviga följeslagare. De bekymmer Hjalmar brottades med,
tynger också dagens människor. Livet har inga avsikter, ärliga eller
oärliga, men öppnar ibland för oanade omvandlingar. Kan förnuftet
hantera även det oförutsedda? Är det möjligt att leva utan bländande
passioner, är det möjligt att leva utan att skada?