Bör filmarkiv främst bevara eller förevisa sina samlingar? Noggrant tillvarata och katalogisera – eller visa och sprida film? Henri Langlois, grundaren av Cinémathèque Française menade att om film aldrig visas, utan endast förvaras i metallburkar, kommer den att sluta som skosmörja. Den digitala utvecklingen förefaller ha givit honom rätt; bred tillgäng­lighet till filmens historia är allra viktigast på en sajt som filmarkivet.se. Samtidens digitala utveckling återverkar idag på flera sätt medialt på arkivsektorn. Frågan är därför vad ett filmarkiv numera egentligen är för något – och vad det ska ägna sig åt? Arkivet innehåller ju inte bara det förflutna; snarare får det alltid sin innebörd i relation till nuet och framtiden – och den kommer inte att vara analog. Ny teknik påverkar alltid arkiv och deras bestånd. Digitaliseringen av filmens historia innebär naturligtvis stora möjlig­heter, både forsknings-­ och folkbildningsmässigt, men också nya format­, arkiv­ och urval­sproblem. Frågan är komplex och tål att diskuteras, vilket flertalet filmvetare och filmarkivarier gör i denna bok. Ju mer arkivens filmer tillgängliggörs digitalt – desto mer kommer dock intresset för Sveriges filmarv att växa; det gäller såväl forskning som undervisning, liksom publikt – och förstås även politiskt. Digital tillgänglighet är idag det bästa medlet för att bevara det rörliga bildarvet. Redaktörer är Mats Jönsson och Pelle Snickars, bägge docenter i filmvetenskap. Mats Jönsson är verksam vid Lunds universitet. Pelle Snickars arbetar som forskningschef på Kungliga biblioteket.