Runö var den mest särpräglade av de estlandssvenska kolonierna. Under drygt 600 år, alltifrån den första bosättningen vid tidig medeltid fram till 1944, fanns det på Runö en svensk kultur, ålderdomlig och traditionsbunden, där invånarna inte bara talade en från de andra estlandssvenskarna områdena kraftigt avvikande dialekt utan också var delaktiga i en samhällsstruktur baserad på ett kollektivt tänkande där gårdarna och deras fortlevnad sattes framför den enskilda individen och familjen. Hur denna egendomliga samhällsordning kom till stånd utreds här för första gången. Runöbönderna var fria och självägande även om de formellt lydde under olika styresmän, från medeltidens biskopar, furstar och svensktidens befallningshavare till den tsarryska överhögheten fram till 1918. I det fria Estland kom det runösvenska samhället att förändras, framför allt genom landskiftet. Det kommunistiska maktövertagandet 1941 åstadkom under blodspillan en splittring av runöborna, en split som existerar än i dag. Andra världskriget hade till följd att nästan samtliga runöbor, många gånger under äventyrliga förhållanden, anlände till Sverige, där de togs om hand och på kort tid integrerades i samhället.