"Sällan har kärlekens och destruktivitetens växelspel skildrats så bildligt och klart; hur djupt och utbrett rötterna i ett känslomässigt medberoende kan sträcka sig. [...] Det är oerhört skickligt att skriva så kärleksfullt om mörkret och om hoppet, trots allt." Aftonbladet

Bara elen skonar Golan från minnena av blodet mellan bergen, männen, mödrarna och vallmon. När Golan rullar igång saliven efter elbehandlingarna är det hennes systerdotter Aya som sitter intill henne, som stryker hennes handrygg precis som hon stryker gamlingarnas på hemtjänsten. Golans egen dotter Helin har avlägsnat sig, metodiskt håller hon sin mamma och det kaos hon för med sig på säkert avstånd. Men Aya betraktar sin moster med skräck och förtjusning.

Samtidigt som Aya tränger sig längre in i Golans tillvaro och sin egen ensamhet är det något inom henne som hotar att sprängas.