Eva Bystam är 85 år. För över fyrtio år sedan mådde hon så dåligt att hon tillsammans med sin familj sökte hjälp hos Ericastiftelsen. Först gick hon fyra år i terapi och därefter ytterligare fyra år i psykoterapi. Sedan dess har hennes liv inte varit sig likt. Eva blev djupt deprimerad, fick akut talförlamning och minnesförluster, symptom som hon burit på ända sedan dess. Istället för att bli hjälpt av terapin blev livet mycket svårare att leva. Trots detta, och mot alla odds, utbildade sig Eva i vuxen ålder till psykolog för att förstå vad hon utsatts för. Steg för steg växte en ny bild av den så kallade terapin fram; en bild där det verkade som om hon varit försöksperson i ett omstruktureringsprojekt beställt av hennes mans terapeut. Trots stora ansträngningar genom samtal med sin psykoanalytiker och anmälningar till Svenska psykoanalytiska föreningen fick hon aldrig några konkreta svar på vad det egentligen var som hände. Hennes journaler hade, tvärt emot alla gängse regler, blivit raderade. I denna bok berättar Eva sin historia; hur hon hittade sin egen inre styrka och buddistiskt moraliska livssyn trots en känslokall uppväxt och ett kärlekslöst äktenskap som ledde fram till det ödesdigra beslutet att ta professionell hjälp. Eva beskriver också ingående den mardrömslika känslan av vanmakt hon hade under terapin. Hur hon försökte berätta men inte blev lyssnad på. Boken innehåller också en unik utskrift av ett bandat samtal mellan Eva och hennes psykoanalytiker, som illustrerar frustrationen en patient kan känna i relation till sin terapeut. Hon vill med denna bok sammanfatta och sätta punkt för ett halvt liv av lidande. Hennes förhoppning är att denna bok skall bidra till debatten runt nyttan av psykoterapi. Eva själv är djupt tveksam till om det finns någon sådan, snarare är det de enskilda terapeuternas kvalitet som avgör eventuella resultat. Hon har i den offentliga debatten argumenterat för inrättandet av en oberoende psykoterapiombudsman. Eva önskar också, genom denna självutlämnande bok, varna deprimerade människor från att aningslöst kasta sig in i psykoterapi i förhoppningen att må bättre. Har man otur kan resultatet bli det omvända.