Människor och djur förenas av att de kan "undervisas av sina organ". Men människorna har fördelen av att i sin tur kunna undervisa organen.
Vi kan, med andra ord, bilda oss själva. Men till det krävs en förmåga att kunna värdera jagets handlingar, och den kan erövras med hjälp av en motröst. Somliga kallar den samvetet, andra säger själen, Freud "det omedvetna". Goethe säger "det kära, osynliga ting som leder och undervisar mig".
I samma stund människan blivit medveten om denna inre dialog kommer hon att kunna betrakta sig själv, dels som det unikum hon utgör, dels som en varelse i relation till andra.
Om man nu vill studera detta samtal mellan "ego" och "själ", vart ska ska vi då vända oss? Självbiografier är här osäkra kort, eftersom de ofta är tillrättalagda. Dagböcker, däremot, kan gå bakom ryggen på skrivaren och ge mer autentiska besked om hur en "självbildning" kan gå till.
I denna essä använder sig Carl-Göran Ekerwald av tio författares dagböcker som exempel på självbildande processer: Céline, Vilhelm Ekelund, Goethe, Madame Guyon, Olav Hauge, Sigrid Kahle, Sara Lidman, Jean Sibelius, Tolstoj och Evelyn Waugh.