Fotografierna i Nothing’s Forever beskriver en stämningsfull och känslofylld samhörighet mellan landskapet och människan. För den enskilde ett förhållande som aldrig är givet beroende av de ständiga förändringar som pågår inom oss och runtomkring. Magnus Johansson gestaltar i porträtten på ett respektfullt sätt känslan av hur det är, speciellt som ung människa, att leva med den ovissheten.
Resan till varje plats blev för Magnus Johansson en viktig stund för att förbereda sig mentalt och öppna upp sinnena och sensibiliteten. Det blev till slut nästan som en ritual och det första han var tvungen att göra vid ankomsten var att leta upp någonstans det gick att beställa kaffe, en ostfralla och en mazarin. Mazarinen blev så småningom en indikator på hur dagen skulle förlöpa, var den saftig och god fanns det förhoppningar om bra bilder, var den torr och tråkig sjönk humöret en aning.
Huruvida det sen stämde har han inte en aning om, det var inte där, vid kakbordet, som det avgjordes om bilderna höll måttet. Det var genom att gå ut, på gatorna och vägarna, in i skogarna och ut på fälten för att se och möta människor, utanför bekvämligheten, och sen gå ännu lite mer. Fotografering kräver bra skor.