En självbiografisk berättelse som tar avstamp i en mammas självmord för att därefter låta smärtan fungera som ett nav kring makt och maktlöshet, ­passion, våld och missbruk. Där finns dotterns ilska över att livet inte kunde ge mamman en annan utväg, hon som ständigt kritiserade ojämlik­heten mellan könen. Där finns också raseriet över det förtryck pappan utövade i familjen, han som alltid kämpade mot klassamhället. Utåt var pappan antiauktoritärt, inåt familjen var han starkt auktoritär. Pappan var dottern Christinas första stora kärlek, men hans behandling av mamman skapade sprickor mellan dem. Ändå lyser kärleken till både mamman och pappan igenom berättelsen där författaren söker ledtrådar till varför Christina blev den hon blev. Hennes roll i den fattiga arbetarfamiljen var att lyssna på mammans sorger, balansera pappans nycker och ta hand om sina små bröder. Närheten till morfar som var statare blev en viktig del av och ett stöd för henne under uppväxten. Redan som mycket liten flicka förstod hon att vuxna kvinnor blöder och titeln beskriver en stark förväntan inför att bli stor och att vara kvinna. Och man kan blöda på många sätt. I berättelsen finns också passionerna i det vuxna livet. Mannen som ljög om det mesta och blev far till hennes barn, missbrukaren som hon förälskade sig i trots alla varningsklockor. En annan passion var drömmen om att bli operasångare, en dröm som hon fick ge upp på grund av sjukdom. Men hur hon ändå i mogen ålder fick göra just sin önskeroll Carmen och fick kritikerna på fall.