”Eftersom vi nu en gång måste dö, föredrar jag att göra det på en väg, någonstans ute på stäppen med den vackra himlen ovanför mitt huvud och en sista känsla av tillfredsställelse över att åtminstone ha vågat göra det jag ville göra, i stället för att dö hemma på mitt rum av sorg över att inte ha haft tillräckligt med mod.” Alexandra David Néels ord som ledstjärna i livet har gjort att författaren Birgitta Wireens livsresa i boken beskrivs som molnvandringar med en och annan kraschlandning. Redan som liten fick författaren inblick i textens förtrollande värld då hon alldeles tyst satt hos sin farfar, Skräddaren. Där sittandes i skräddarställning på ett bord läste han sina dikter för henne. Det skulle ta ett otal år innan hon själv vågade steget. Molnvandringar är Birgittas debut som författare. Fjärilsbarn Du svävande fjärilsbarn En liten bit ovan jord Vet du att livet är farligt Att inte var mänska är god. Ack vad bryr jag mig om sorger De komma till mig Och de gå Också min sorg är flyktig Och tillåts ej att bestå. Lycka i livet är leva Ett rikt och viktigt liv En blandning av sorg och glädje Det är mitt fina liv. Som fyraåring visste Birgitta att hon skulle bli "skolfrökan", en riktig fröken med egen kateder. Hon växte upp i ett skolhus i Getinge tillsammans med sin familj. Efter frukosten smög hon sig in i pappas skolsal där hon hade en egn bänk. Endast en dörr skiljde hemmet och skolsalen åt. I hemmet fanns det mycket böcker och högläsning var en stor del av hennes uppväxt, varför hon lärde sig bland annat dikten "Porträtterne" av Anna-Maria Lenngren utantill. Lärare blev hon som hon planerat, på lågstadiet och läste sedan vidare till både  hörsel- och talpedagog.