Kvinnornas egen genre skulle man kunna kalla brevskrivningen, i synnerhet under 1700-talet. Brevidealet, för vilket kvinnorna ansågs passa bäst , framhåller brevet som direkt, privat, anti-retoriskt. I tidens kvinnliga brevskrivningskultur kunde damer ur adel och borgerlighet utöva sina litterära talanger och föra ett samtal på tu man hand med mottagaren. Man ville roa (att tråka ut brevmottagaren var en synd!), informera, skvallra och upprätthålla intima band. I Min allrabästa och ömmaste vän! analyseras ett antal tidigare opublicerade brev skrivna i tre sinsemellan olika stilar. Den högaristokratiska Hedvig Ulrika De la Gardie skriver i en äldre franskinfluerad salongsstil om barnen, hovlivet och politiken till den landsflyktige maken, kungagunstlingen Armfelt. Kurtisanen Julie Ekerman, som placerats som borgmästarhustru i Linköping, utför i breven till välgöraren och förre älskaren Carl Sparre en avancerad balansakt mellan referenser till sitt tidigare lössläppta liv och det småstadspräktiga äkta ståndet. Den borgerliga, förromantiskt präglade litterära familjen Gjörwell, med ideal från en tysk-engelsk kultursfär, skriver känslospäckade brev i naiv stil, som uppenbarligen är avsedda att läsas av flera mottagare kanske även publiceras. Från De la Gardie till Gjörwell kan skönjas en rörelse mot ett mer sentimentalt tilltal humorn och det mer rättframma grovkorniga byts mot ett natursvärmiskt och vänskapsidealiserande tonläge. Gemensamt för dem alla är att de markerar sin tillhörighet i det kvinnliga genom att betona det vardagliga, spontana och föga lärda kvinnor skulle inte vara för belästa. Genom breven får vi mycket konkret möta det dagliga livet i det gustavianska Sverige; genom analysen av dem möter vi också en bild av kvinnligt skapande och de begränsningar den kräver. Marie Löwendahl är litteraturvetare, verksam vid Språk- och litteraturcentrum vid Lunds universitet. Min allrabästa och ömmaste vän! är hennes doktorsavhandling.