Om bara inte Herr O’s radio hade varit så störande. Det uppstår ett missförstånd kring den och sen blir det bara värre. Allt går mot sin upplösning. Marie Norins prosadebut är suggestiv, absurd och (o)roande.

Huvudpersonen bor tillfälligt inhyst hos Madame och hennes hjälpreda herr O i ett hus nära havet. Det är fuktigt, varmt och regnar större delen av tiden. Dimman lägger sig allt tätare kring huset. Den namnlösa huvudpersonen är här för att arbeta och föra samtal med Madame. Det är oerhört viktigt att följa de upplagda rutinerna kring detta. Men herr O har sin radio påskruvad på för hög volym och vid störande tidpunkter. Och varför hörs den bara just i hans rum? När han påpekar detta uppstår ett olyckligt missförstånd. Ett irriterande sår på benet svullnar upp och varar sig. Och sedan blir det bara värre. Han får allt svårare att koncentrera sig. Det regnar ständigt, vätan sipprar in genom ytterväggarna och det kommer en stank av förruttnelse från havet. Det går svamp i benet och radion ställs på på allt högre volym.

Den här berättelsen blir alltmer klaustrofobisk. Allt går mot sin upplösning. Rutinerna rubbas och
kroppen bryts ned. Det är suggestivt, absurdt och (o)roande. Det här är en fantastisk liten bok, en litterär rysare i miniatyr.