Mellan byarna Ansjö och Västanede i östra Jämtland växte samhället Kälarne fram. Allt började med järnvägens ankomst år 1883. Snart blev Kälarne bygdens centrum. Min ambition har varit att beskriva framväxten av Kälarne och hur människornas strävan och samhällets utveckling har förändrat levnadsvillkoren för människorna i Kälarne.
Historia ser inte alltid ut som historia när man står mitt uppe i den. Nuet är svårt att överblicka. Det är lättare att se utvecklingslinjer i det förflutna. Jag har därför valt att i första hand beskriva åren från järnvägens ankomst fram till mitten av 1960-talet. Då hade de tidigare kommunerna Håsjö och Hällesjö år 1952 slagits samman till ”Kälarne storkommun”. I ett avslutande kapitel har jag kort berättat om några senare händelser i Kälarne för att knyta an mellan tidigare förhållanden och nutid. Men historien pågår hela tiden. Jag har valt att avsluta mitt skrivande på min 73-årsdag den 20 mars 2018.
I en strävan att öka förståelsen för förändringarna i Kälarne har jag ofta tagit med regionala och nationella uppgifter. I flera avseenden speglas Sveriges förändringar i samhället Kälarne, men i ett mikroperspektiv. Även om tanken har varit att begränsa min framställning till just stationssamhället Kälarne är det svårt att vara konsekvent. Personer och verksamheter i näraliggande byar har påverkat Kälarnes utveckling och vice versa. Ett exempel är att flera av bygdens idrottsstjärnor växte upp i andra byar men tävlade för Kälarne idrottsklubb.
Min berättelse har inte vetenskapliga ambitioner men självklart har jag vinnlagt mig om att i alla avseenden vara så sanningsenlig som möjligt. När jag är osäker har jag skrivit ”berättas det” eller liknande.
En historik av denna typ innehåller ett stort antal namn, årtal och andra faktauppgifter. Det stora händelseförloppet är sammansatt av många människors verksamhet. Delarna skapar helheten. Samtidigt, en historik om ett samhälle kan aldrig bli ”komplett”, därtill är samhällsutvecklingen alltför innehållsrik och komplex. Framförallt gäller det bokens sista kapitel, den kortfattade översikten efter 1965. Med många faktauppgifter finns risk för misstag. Om så är fallet ber jag om överseende. Jag har, med några få undantag, avstått från att berätta om utflyttade kälarnebor och deras vidare öden. För att det skall vara möjligt att orientera sig bland alla uppgifter har jag ofta hänvisat till gatuadresser. Gatunamnen infördes kring 1970. En människas uppväxtmiljö är som ett prisma genom vilket vi ser vår omvärld, något som vi i varierande grad bär med oss genom livet.
Under stora delar av mitt liv har jag bott på andra platser men alltid åkt ”hem till Kälarne”. Ingen har bett mig att skriva om Kälarne. Mest har jag gjort det för att det berett mig nöje men också för att försöka förstå en del av den nära liggande historien. Historisk kunskap gör det lättare att förstå nutiden. Vid mitt skrivande känner jag ett visst vemod men än mer tacksamhet över att ha fått växa upp i Kälarne i mitten av 1900-talet, mellan fattigdomen och utflyttningen, med lek och idrott under stor frihet, öppna dörrar, otaliga danskvällar, många jämnåriga kamrater och i en tid präglad av utveckling och framtidstro. Och, som någon sagt, det krävs en hel by för att fostra ett barn.
Östersund 20 mars 2018
Peter Frändén