Min lakotabror Nathan Chasing His Horse visste att vi var olika
han och jag. Skillnaderna mellan oss var påtagliga i våra rörelser,
vår hudfärg, vårt språk, de skämt vi skrattade åt, de rädslor
och glädjeämnen som berörde oss. Men dessa skillnader var
också det som förde oss samman. Det var de som gjorde att vi
över en avgrund av tystnad trevande sträckte oss mot varandra.
Hur kan det komma sig att vi hyllar mångfald och skillnader på
ytan, men upplever dessa som farliga och hotfulla när de går på
djupet? Varför tror vi att skillnader med automatik leder till ojämlikhet?
Och varför är det så farligt att tala om mordet på Fadime
Sahindal i termer av kultur?
Mikael Kurkiala utgår i sin bok från sina erfarenheter av och sin
forskning om lakotaindianerna i USA. Hos de lakotas han möter är
det självklart att utöva sin religion, att hedra traditionen, att framhålla
sin särart. Främlingen som kommer för att studera deras kultur
blir inte en av dem. Men de kan stiga in i svetthyddan tillsammans
med denne och dela det varma mörker där alla, avklädda
och utan statussymboler, blir ikce wikasa riktiga människor.
Så måste vi också kunna växla mellan synsätten att våga se
skillnaderna i ögonen men också utifrån ett moraliskt behov erkänna
likheterna. Att upptäcka människan i barnet som dör på ett
sjukhus i Bagdad och i aktiemäklaren som störtar mot marken från
skyskrapan i New York.
Mikael Kurkiala har åstadkommit något så ovanligt som en
kulturfilosofisk essä med många slående exempel om de kanske
mest brännande frågorna i vår samtid, skriven på ett inträngande
och analytiskt sätt, men utan att vara snårig eller akademiskt svårbegriplig.
En tankebok som lever kvar långt efter det att man vänt
det sista bladet.