Nittonhundrasjuttiotalet innebar på många sätt en brytningstid på den sovjetiska konstscenen. Den statsstyrda konsten utgjorde fortfarande en normativ referensram, samtidigt som många konstnärer sökte sig bort ifrån dess estetik. Genom att studera den ryska konstnären Tatjana Nazarenkos (f. 1944) verk undersöker konstvetaren Elisabeth Hemby villkoren för konstnärlig verksamhet och betydelsen av ett antal motivkretsar i 1970-talets Sovjet. Via utblickar mot en rad exempel från den sovjetiska konsthistorien diskuterar och belyser hon de politiska och estetiska villkoren i ett repressivt samhällssystem.
Historiemåleri och bilder av vardag bygger på närstudier av ett antal figurativa verk från den ryska konsthistorien, med fokus på Nazarenkos verk. Genom centrala begrepp som narrativitet, offentlighet, privatsfär och historiemedvetande visar Hemby hur Nazarenkos estetiska strategier och motivkretsar förhåller sig till konsten, samhället och historien. Tatjana Nazarenko är en av de mest betydande konstnärerna i dagens Ryssland.