Jag har försökt återberättat hur det var för min pappa att växa upp i ett Sverige där romerna inte hade samma rättigheter som en icke rom. med den här berättelsen får ni ta del utav min pappa och hans familjs liv de var tvingades att leva under förra seklet. De ägde ett tivoli som de reste runt med och tre av barnen däribland min pappa Georg spelade upp till dans vilket fick besökarna att glömma vardagen för en kort stund. Familjen Dimitri resten runt i norra Sverige med sitt tivoli under bägge världskrigen och därmed hjälpte de nog många att glömma allt för en kort sekund, dock ej med viol men med dragspel och trummor. Drömmarna min pappa hade om vad han ville göra i livet, fick tyvärr förbli drömmar. Besvikelsen gömde han djupt i sitt inre att hans drömmar inte gick att förverkliga. Han beklagade sig aldrig över att han inte fick chansen gå i skola och skaffa sig en utbildning. Det samhälle han växte upp hade inställningen att romer inte skulle innefattades av samma förmåner som de övriga samhällsinnevånarna, man hade en omänsklig syn mot den romska befolkningen. Jag hoppas att jag kan sprida insikt och kunskap om den situation som romerna befunnit sig i och befinner sig i. Jag har förhoppningen om att vi romer en dag inte ska ses med ögon som visar avsky mot oss. Jag har en dröm om att romer ska skaffa sig vapnet vi kan övervinna hatet som är mot oss. Nämligen utbildning som ger oss orden att tala för våra rättigheter och kunskap om samhällets skyldigheter mot sina innevånare, alla ska ha samma rättigheter att känna sig trygg och få känna sig delaktig. Jag har tron på att det finns fantastiska människor ute i vår värld som inte enbart ser den svarte zigenaren, som ska underhålla dem. De ser individen.