Den tyske filosofen Martin Heidegger (1889-1976) har på ett genomgripande sätt påverkat det filosofiska tänkandets utveckling. Som ung karismatisk föreläsare efter första världskriget drog han till sig elever som Hans-Georg Gadamer, Hannah Arendt och Herbert Marcuse. Hans »Vara och tid« från 1927 ses av många som nittonhundratalets enskilt viktigaste filosofiska verk. Idag läses och uttolkas han över hela världen. Om ingen annan modern filosof har det skrivits och stridits så mycket som Heidegger, vars liv och filosofi är en outsinlig källa till diskussioner. I denna bok har Hans Ruin samlat essäer och artiklar från två decenniers arbete med Heideggers tänkande. Tematiskt spänner de över hela hans verk. I centrum står frågan om människans ändlighet, vad det betyder för tänkandets och sanningens möjlighet att vi är tidsliga och historiska varelser. I grund och botten handlar det om att finna en ny formulering av människan som öde och frihet i ett. Hans Ruin är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Han har tidigare bland annat utgivit: »Herakleitos Fragment« (1997), »Tidsvändning: Filosofisk dagbok 1999« (2001) och »Inledning till Heideggers Varat och tiden« (2005). Han är med i redaktionen för Nietzsches Samlade skrifter och Södertörn Philosophical Studies, där han samredigerat ett flertal volymer, däribland »Rethinking Time: History, Memory, and Representation« (2011) samt »Fenomenologi, teknik och medialitet« (2011). Ur förordet: »Under den legendariska debatten mellan Martin Heidegger och Ernst Cassirer i Davos 1929 ställde Cassirer frågan: Hur kan ett ändligt väsen som människan vinna insikt och kunskap om det som självt inte är ändligt, om övertidsliga sanningar, såväl etiska som teoretiska? Om man som Heidegger så starkt betonar människans ändlighet och hennes existentiella till-döden-varo, vad händer då med förnuftet och objektiviteten? I sin replik vände Heidegger på problemet genom att hänvisa till Kant och visa hur just frågan om det transcendenta, det som går utöver den ändliga människan, endast blir begripligt i förhållande till hennes ändlighet. [...] Inte bara etiken, utan även ontologin och det filosofiska frågandet självt, grundar sig på ett ändligt väsen. Ja, sanningen själv måste förstås som strömmande ur den ändliga mänskliga tillvaron. Till Cassirer ställde han frågan: Hur kommer människan i kontakt med det oändliga? Hur skall filosofin förhålla sig till människans ångest? Skall den befria henne från den, eller snarare eftersträva att ställa henne inför den? [...] Medan Cassirer företräder en tillitsfull idealism, artikulerar Heidegger stämningen hos den generation som genomlevt det gamla Europas sönderfall i skyttegravarna, en utsatt, lidelsefull trolöshet, som samtidigt också låter ana något nytt och annorlunda.«