För vem talar jag framtidens språk
För vem talar jag framtidens språk
Så närmar sig ljusets krön Också det ska vi passera Det som
också är mörkrets Som vore döden och livet syskon Eller älskande,
hand i hand På berget innanför murarna fanns blodnäva, i sin purpur,
gul sedum, brudbrödens vippor Flockar av tulkört Mellan blommande
vildrosor, överblommat slån Höga lönnar, som väntade de på stormen
Hetta Ska vi klara detta? Provsvar Diagnoser Den blinda strävan
att övervinna allt detta Då också livet? Ja Som vore vi själva änglar
Göran Sonnevis nya diktsamling är tillkommen under pandemins tid. Denna nya osäkerhet vävs in bland de motiv som fortsätter flöda genom hans poesi i ett oavbrutet prövande, ifrågasättande, förnimmande. Musiken, politiken, kärleken, och det egna åldrandet. Tidens och språkets ständiga förvandling, hoten mot demokratin. De uppmärksamma iakttagelserna av fåglar, fjärilar, växter. Samtalen med vännerna, levande och döda.