Bilarnas registreringsnummer antog bokstavskombinationer som var varianter på hans egna initialer. Ibland var det klockrent med samtliga tre begynnelsebokstäverna inprickade, annars mer som anagram, men problemet var att han såg dem hela tiden, flera gånger om dagen. Det var som att hjärnan var på upplösning och kickade igång bilder som kanske inte ens fanns.

Allting hade börjat på ishockeyarenan i Gävle. Han hade löst in sig för att skaka av en förföljare och tagit sin tillflykt till trängseln på ståplatsläktaren, men efter en stund drabbades han av ett annat sorts obehag: En bit bort på läktaren i, halvcirkeln bakom målburen, fick han se en skymt av ett märkligt ansikte, en syn som både var surrealistisk och orimlig.

Ett år senare försvinner en utländsk hantverkare i en by utanför Hudiksvall. Hantverkaren ska bygga en trädgårdskompost för svarta pengar, men efter att ha lämnat av virke och verktyg finns inga spår kvar. Inte mer än den gamla Toyota-bilen som står övergiven efter byvägen. Hantverkarens identitet är okänd och signalementen är vaga och kriminalpoliserna Sofia Berger och Ludde Markh kopplas in på ett fall som i förstone verkar olösligt, utan uppslag, och som borde arkiveras så fort som möjligt, men som snart exploderar – i ett dubbelspel med döden.  

Deckarkrönika / Bengt Eriksson

Det är stämningen. Och människorna. Och miljön. Eller låt säga kynnet. Ett speciellt kynne, som präglar Leif Woxlins polisromaner och som jag fascinerats av ända sen han för  tio år sen gav ut debutromanen ”Dödligt mönster”.

     Och jag är inte heller ensam om känna så. Citat från Sydsvenskans deckarkritiker Bo Lundin: ”Onekligen har Woxlin mutat in ett hittills okänt område.”

     Nu står det ”Norrlandsdeckare” på omslagen, förut har böckerna kallats ”Hälsingedeckare”. De får mig att tänka på den svenska deckarutgivningens ”Norrlandstradition”, representerad av till exempel Nils Hövenmark, Åsa Larsson, Bo R. Holmberg och Emma Vall, för att börja uppifrån Jokkmokk och gå neråt. (Kanske ska Kerstin Ekman också räknas hit.)

     Fast mest påminner nog böckerna om den polisserie som Gösta Unefäldt fortfarande skriver om poliserna i Strömstad. Både Woxlin och Unefäldts polisromaner kan också kallas landsortsdeckare. De skildrar livet och kriminaliteten på landsbygden, i den lilla staden. Men ändå: miljöerna, människorna och stämningarna – alltså kynnena – är helt olika.

     ”Här finns inga statliga verk värda namnet, ingen högskola och förutom skogsindustrin inga storbolag. I alla tider har man fått klara sig själv, med småbruk och småföretagande”, svarar Leif Woxlin när jag mejlar och ber honom beskriva ”hälsingekynnet”.

     Hälsingland är ett landskap som satts ”offside”, menar Woxlin. Detta har fött ”ett folktrots med misstro mot såväl EU som Stockholm och Gävle” (länets residensstad).

     Kriminalinspektör Sofia Berger, en av romanpoliserna och ”delboska” (= bosatt i Delsbo), är en typisk ”ursprungshälsing”. Hon spelar ”förstås fiol på fritiden och tar inte gärna order från någon.” Woxlin tillägger: ”Självklart närmar jag mig generaliseringar och ren mytbildning, men det gör ingenting – tvärtom vill jag spinna vidare och förstärka allt detta.”

     Men jag tog fel om förebilderna. Leif Woxlin nämner klassiska svenska deckarförfattare som H-K Rönblom och Maria Lang, också Leif G.W. Perssons ”lite tunnare” 80-talsböcker gillar han. Och – ”utanför deckarspåret” – Ivar Lo Johansson.

     Han hade skrivit kåserier och var ”deckarälskare”. Nu ville han ”testa att överföra kåserikonceptet till en deckarserie”. Men varför blev det just polisromaner?

      Det berodde på att han ”var intresserad av organisationsteori”, svarar Woxlin, ”av formella och informella strukturer på arbetsplatser”. Då måste han skriva polisromaner. ”Det hade liksom inte blivit några slitningar kring befälsordning och inga karriärkonflikter om jag berättat om en loner – en ensam privatdeckare.”

     Kriminalkommisarie Johan Thule, chef för polisstationen i Hudiksvall och ”en katastrof i sin ledaroll”, är förresten hämtat rätt ur verkligheten. Kanske inte som person men han ”representerar en företeelse som jag stött på i arbetslivet, fast i min tappning extra tillskruvad”.

     De hittills nio polisromanerna utgår från Hudiksvall och utspelar sig på olika orter, den ena mindre än den andra, i Hälsingland. På polisstationen finns också inspektörerna Ludde Markh och Dan Persson, lätt cp-skadad, samt (i senare böcker) ”stafettpolisen” Bodaström, tillförordnad kommissarie. Något egenartade allihop, födda i Hälsingland eller inte.

     Mest atmosfärrikt blir det när poliserna ger sig ut i Hälsingeskogarna. Som när Sofia Berger i nya romanen ”Krypterad eld” får telefon om ett dödsfall ”under oklara omständigheter”. Hon kör genom mörkret och ett allt tätare snöfall, passerar Stocka och svänger in på skogsvägen, bara en smal ränna med höga snövallar, till den avlägsna byn Holme.

     Leif Woxlin: ”Jag tror det är enormt mycket häftigare att läsa om Harmånger än om Södermalm.”

     Fast livet utanför Hälsingland, det kan både vara historiskt och nutida, sipprar också in i utredningarna. ”Krypterad eld” innehåller anknytningar till Wikileaks, hemliga polisregister och svenska Stasi-spioner. Och inte minst till Isle of Wight-festivalen 1969.

     Det sistnämnda bara råkade bli så. ”En utgåva av Bob Dylans senaste bootleg-album”, skriver Woxlin i ett mejl, ”innehåller ju Dylans hela framträdande på denna milstolpe i rockhistorien.”

Leif Woxlins ”Norrlands/Hälsingedeckare”:

Dödligt mönster (2003

Sommarens hot (2005)

Rum för mord (2006)

Död på flygplatsen (2007)

Mördaren gör intrång (2008)

Döden på Dellen (2009)

Föremål för mord (2010)

Berget, vattnet, blodet (2011)

Krypterad Eld (2013)

Nya romanen gavs ut av Förlaget Orda i Malmö och samma förlag har börjat återutge de föregående åtta titlarna (tidigare utgivna av Leif Woxlins eget förlag Blommaberg) i pocket. Samtliga finns som e-böcker.

BENGT ERIKSSON / Kristianstadsbladet