Ola Larsmos nya roman kretsar kring en plats: ett litet brukssamhälle någonstans i västra Sverige, där andra världskriget fortfarande är påtagligt närvarande. Här pågick en livlig trafik mellan Norge och Sverige i krigets slutskede - flyktingar gick över gränsen och den norska motståndsrörelsens kurirer kom och vände åter.

Hit kommer Johan som är i färd med att skriva en magisteruppsats om motståndsrörelsen: i sin forskning har han fått upp ett spår som leder till orten och han ska nu forska på plats. Han har också rötter i det lilla samhället. Hans far är uppvuxen här och själv har han tillbringat flera långa sommarlov på orten. Men när han vill tala med gamla vänner om krigsåren vänder de sig bort. Han känner att de vet någonting, men de vill inte tala om det. Och vad är som har hänt i det gamla pensionatet som en tid varit flyktingförläggning - har det vandaliserats?

Berättelsen om Johan flätas så småningom samman med två andra berättelser, båda från krigsåren: en om motståndsmannen Randner vars spår försvinner in i gränsskogarna och en om en man på orten som tog bestämd ställning mot en organiserad grupp nazivänliga som gärna skulle sett en tysk ockupation av Sverige. Johans efterforskningar leder honom till en glänta i skogen, där han anar att en uppgörelse ägt rum - och nu är han ute på farlig mark.

Ola Larsmos nya roman är en stark och dramatisk berättelse om en tid som inte är så långt borta som vi föreställer oss och den har ett ärende: kanske kan de starka spänningarna mellan pro- och antinazister under krigsåren säga oss någonting om de konflikter som finns under ytan i dagens Sverige. Det är en roman som bara blir mer och mer spännande - ända tills vi äntligen får veta vad det var som utspelade sig i den där gläntan. Och den har också utrymme för den vackra berättelsen om den lite fumliga kärlek som växer fram mellan Johan och Marianne, som bor på orten och har hand om kassan i livsmedelsbutiken.