”Jag letade efter mat. Jag tittade i soptunnorna. Jag tiggde pengar, men ingen ville hjälpa mig för det var så många andra runt omkring i samma situation. Till slut åt jag gräs för att överleva. Det är sant. Om man inte vill dö kan man tvinga sig att äta gräs.” I boken Efter varje natt kommer en ny dag berättar Gholam Sakhi om sin resa från Afghanistan till Sverige. Flykten, som tog ungefär tre månader, gick över de iranska bergen, över det farliga Medelhavet och vidare upp genom Europa med hjälp av människosmugglare. Många svårigheter kantade vägen, och väl framme i Sverige väntade ännu en utmaning. Besked om asyl dröjde och månader av väntan blev till år. Under åren av väntan flyttades Gholam runt mellan olika familjehem och boenden, hans skolstart dröjde och han kallades till åldersbedömning. Gholam är inte ensam. Runt omkring oss finns tusentals ungdomar som upplevt samma sak. Många av dem lever fortfarande i ovisshet om sin framtid, flera av dem är vid det här laget bostadslösa eller papperslösa eller befinner sig i Migrationsverkets förvar.