Den tredje delen av serien Det svenska dragspelet inleds med en period som för dragspelets del började i moll. Det sena 1950-talets vikande intresse hade medfört att såväl mediernas och allmänhetens intresse för instrumentet fortfarande befann sig på en bottennivå. Försök gjordes att höja dragspelets anseende genom lanseringen av avancerade melodi-basförsedda instrument, för vilka flera tonsättare komponerade modern konstmusik. Bland populärmusikens anhängare hade dragspelet och gammaldansrepertoaren hamnat i rejält bakvatten Men parallellt med popmusikens stora framgångar skulle även dragspelet och dragspelsmusiken gå mot en ny vår. En rejäl kraftsamling bland landets dragspelsentusiaster ägde rum i slutet av 1960-talet. En riksomfattande intresseförening med en regelbundet utkommande medlemstidning bildades. Ett växande antal evenemang och medialt uppmärksammade jippon växte fram, som det fiktiva kungariket Bälgien, TV-programmet Nygammalt och Dragspelsfestivalen på Gröna Lund, Stockholm som skulle komma att arrangeras under inte mindre än 25 år. Vår sista inhemska dragspelstillverkare av de klassiska fabrikaten, AB Albin Hagström, upphörde med sin egen produktion 1970. Därefter följde man konkurrenterna Bengts och Dise i spåren, och förlade sin tillverkning i Italien. Ett flertal nya entreprenörer och dragspelartister upprättade också ett samarbete med olika italienska tillverkare. ”Egna” dragspelsmodeller, ofta med eget namn, importerades. En och annan blev också generalagent för redan etablerade italienska dragspelsmärken. I slutet av 1980-talet gjordes ännu ett ett djärvt men tyvärr kortlivat försök med svensk dragspelstillverkning i värmländska Munkfors. Under 1970-talet gjorde också de elektroniska dragspelen, ”dragspelsorglarna”, sin entré. Elektroniken vidareutvecklades, från analoga orgelmoduler med allehanda tillhörande rytm- och ljudeffekter till digitala MIDI-enheter, av vilka ett svenskt företag blev en viktig leverantör. Under den skildrade periodens två första decennier förlorade Sverige två av sina främsta dragspelsprofiler, Carl Jularbo och Andrew Walter. Men ett flertal nya artister äntrade scenen och på den bifogade CD-skivans 27 spår framträder några av de mest tongivande av dem