Anders Österling, uppfattad som den ständigaste av Svenska Akademiens ständiga sekreterare, debuterade som poet mycket ung strax före sin studentexamen vid Spyken i Lund och hade då redan börjat presentera avantgardet i tidningarna. Hans första genombrott kom med Årets visor (1907), kraftfullt lanserad av Fredrik Böök. Men det dröjde ytterligare ett decennium av hårdhänt formande, innan han förälskade sig i Greta, tidigare gift von Heidenstam, och mitt under kriget skrev Idyllernas bok. Som familjefar började han som kulturredaktör på Svenska Dagbladet, och samtidigt inledde han sin rekordlånga bana i Nobelprisets tjänst. Det är en växlingsrik historia som berättar om mannen som tagit för givet att han skulle dö ung men som fick ett långt och verksamt liv i litteraturens tjänst.