Leon Rappaports essäer präglas av viljan att förstå de djupaste drivkrafterna bakom mänskligt handlande och hans fascination för naturvetenskap, matematik och kunskapsteori. Hans teori om determinantan människans intellektuella skaparinstinkt leder till hypotesen att de ofta destruktiva handlingsmönster som utspelas i individuella och kollektiva relationer mellan människor styrs av denna kreativa drift när den inte får utlopp i intellektuellt skapande.
Den intellektuella kreativiteten, framförallt inom de exakta vetenskaperna, belönas med den i oss av den biologiska evolutionen inbyggda förmågan till starka estetiska upplevelser som väcks av plötsliga inte sällan omstörtande intellektuella perspektivskiften, som till exempel när Newtons klassiska mekanik ersattes av Einsteins relativitetsteorier. Många framstående matematiker och naturvetare har vittnat om den betydelse som denna estetiska känslighet för skönheten hos abstrakta modeller och deras ändringar har i det vetenskapliga tänkandet. Rappaport spårar ett slags ekon av denna känslighet i vardagslivet, t.ex. i reaktioner på förändringar i abstrakta dominansstrukturer i mellanmänskliga relationer och abstrakta logiska strukturer i skönlitteratur, dramaturgi, humor och dagdrömmar. Obalansen mellan den skapande driftens två verksamhetsdomäner intellektuell kreativitet inom de exakta vetenskaperna å ena sidan och mellanmänskliga relationer å den andra utgör enligt författaren ett hot mot mänsklighetens fortbestånd.
Författarens kunskapteoretiska reflektioner om matematikens väsen och fysikens utveckling kretsar kring vad han uppfattar som tre fundamentala och möjligen oöverstigliga begränsningar för Homo sapiens kunskapssökande: Einsteins paradox: När matematiska lagar beskriver verkligheten är de inte säkra; när de är säkra beskriver de inte verkligheten, Werner Heisenbergs osäkerhetsrelation inom kvantfysiken (som rör våra möjligheter att mäta verkligheten) och Kurt Gödels oavgörbarhetsteorem inom matematiken (som begränsar våra möjligheter att modellera verkligheten; författaren har brevväxlat med Gödel angående detta spörsmål). Leon Rappaports reflektioner utmynnar i frågor som troligtvis kommer att väcka metafysiska rysningar hos mången läsare.
Även om dessa tankar formulerats för flera årtionden sedan har de en påtaglig aktualitet i dag de knyter an till idéer som lagts fram av t.ex. Frank Wilczek (The Lightness of Being 2010; A Beutiful Question 2015), Lawrence Krauss (Ett universum ur ingenting 2012), S. Hawking & L. Mlodinov (The Grand Design 2010), Max Tegmark (Vårt matematiska universum 2014) och flera andra.