1200- och 1300-talen var en tid av kris för den islamisk-persiska civilisationen: städerna gick tillbaka, jordbruksproduktionen minskade och den politiska instabiliteten förvärrades. Misstron och farhågorna som följde i krisens kölvatten tog sig även litterära uttryck. Genom att studera tidens centrala diktverk undersöker historikern Hossein Sheiban i denna bok kritiken mot de dominerande tolkningarna och tillämpningarna av religionen, och därmed mot den sociala och politiska makten. Han visar grundligt hur och i vilka kontexter religionskritiken kunde komma till uttryck och ger samtidigt en fördjupad bild av tidens religiösa, sociala och litterära sammanhang. I centrum för undersökningen står tre av de största författarna i den per­siska klassiska litteraturen: den sufiskt påverkade Sa‘di (1209–1292), satirikern ‘Obayd (ca 1300–ca 1370) och kärleksdiktaren ?afe? (1315/1320–1389/1390). Genom närläsningar och grundliga analyser avslöjar Hossein Sheiban starkt individualistiska drag hos dem alla, från en närmast anarkistisk syn på moralen till mer flexibla tolkningar av islamisk mystik.