Julie kämpar med näbbar och klor för att behålla vårdnaden om dottern Alette, och får hjälp från ett mycket oväntat håll. Samtidigt kommer hon närmare ungdomsförälskelsen Jon, som sörjer sin mamma. Julie gick bort och bredde försiktigt täcket över dottern. Sedan vände hon sig mot Jon. - Jag måste veta att du menade det du sa. Det gäller inte bara mig längre. Jon nickade. - Vi var duktiga på att göra allt för fort och fel. - Ja. Vi var det. Julie såg honom i ögonen. - Och jag kan inte hålla på så längre. Ska det bli något måste det vara på riktigt. Det är min skyldighet mot Lill-Alette... Hon tänkte efter och tillade: - Och det är min skyldighet mot Gunnar.