Anteckningar från en kolchos
Anteckningar från en kolchos
Sigrid Rausing var 31 när hon flyttade till en by i Estland för att under ett år studera ”avkolchosifieringen”, hur människor upplevde frigörelsen från Sovjetunionen, och hur de förstod och tänkte på Estlands historia. Hon läste socialantropologi på University College London, och detta var hennes fältarbete. Metoden kallas deltagande observation. Forskaren lever i det sammanhang som studeras, hon deltar, iakttar, skriver ner, och jämför. Sigrid Rausing kom till ett utkylt och smutsigt hus i byn, där hon också arbetade som lärare. Samhället var i förfall. Människorna fick det allt värre och kunde inte veta hur länge den akuta fattigdomen skulle bestå. Sigrid såg deras vanmakt och hopp, och deras strategier för överlevnad. Så småningom resulterade hennes arbete i doktorsavhandlingen History, memory, and identity in post-Soviet Estonia: the end of a collective farm, utgiven som bok av Oxford University Press (2004). Nu, tjugo år senare, skriver Sigrid Rausing om samma period, men nu berättar hon också om hur den påverkade henne själv. Hur hon långsamt lärde känna människorna hon studerade, och hur det kändes att vara tillbaka i ett nordiskt baltiskt landskap, så likt det hon saknade från Sverige. Estland var som ett sovjetiskt Sverige, och hon såg där hur det abstrakta begreppet bad governance sätter verkliga spår, både i landskapet, och på människorna. Anteckningar från en kolchos är en paradoxalt vacker skildring, genomsyrad av empati. Sigrid Rausing är en klok och ödmjuk iakttagare. Hennes berättelser om ester och ryssar, om villkoren i kollektivjordbruket, om sommaren och vintern, om gamla kvinnor och unga män mitt emellan två samhällssystem är historier som blir historia. Hon skriver i ett eftersinnande tempo, och scenerna som växer fram ur hennes anteckningar präglas av den äkthet som bara kan uppstå hos en betraktare med respekt för det hon ser.