Vad händer med buketten som slocknar, kanske till och med vissnar. Hur relaterar vi känslomässigt till den? Som ofta drar vi paralleller till oss själva i vår tolkning och påminns om den egna förgängligheten. Symboliken förskjuts från livskraft till bräcklighet. Dofterna försvinner. Buketten eller krukväxten slängs. Eller så finns det en skönhet i det vissna. Den skönheten verkar dock lämpa sig bättre i ett fotografi än i en vas i hemmet, där den sorgsna åsynen lätt tar överhand över estetiken. I fotografiet påminns vi inte om den svunna doften, då vi sedan länge lärt oss att fotografier inte kan beröra vårt luktsinne. Det romantiska i att fotografiet fångar något som inte kommer att finnas för alltid, påminner om den fotografiska bildens kraft att bevara ett minne och en känsla som oundvikligen kommer att förloras. Det finns en kombinerad fascination och rädsla för den påminnelsen.

Fotohistoriskt har många stora namn arbetat med och fascinerats av denna blomstrande motivvärld. Utan kronologi kan nämnas Robert Mapplethorpes sensuella slokande tulpaner, Anna Atkins närmast genomskinliga avbildningar i form av cyanotypier, Karl Blossfeldts redovisande av naturens perfektion och dess enorma detaljrikedom mot neutrala bakgrunder. Dessa nämnda fotografer hade alla olika fokus, syfte och fotografisk stil.

Mia Galde begränsar färgskalan hon arbetar med och tar sig friheten att förändra den givna paletten för att förstärka en stämning. Hon Sör de strama nyanserna till sina och skapar en egen drömsk värld. Hon följer inga regler utan utelämnar krukan eller vasen eller för in mossan i den torra och avskalade studiomiljön. Hon visar att en dockarm eller ett dricksglas kan bära upp hennes arrangemang och ta del i hennes motiv. Bildytan används på olika sätt och ibland letar sig motivet ut utanför bilden, kapas, eller så sträcker sig en gren eller stjälk in i bildrummet från den i övrigt uteslutna världen.

Med serien Anime Meo uppvisar Mia Galde att det oväntade och okonventionella i komposition och text, här i form av självutlämnande och personliga verktitlar, öppnar möjligheter för nya tolkningar av klassiska motiv.

Utdrag ur introduktionen av Linda Bergman, konstvetare, skribent, curator och konstnär samt chefredaktör och medgrundare av VERK tidskrift.