Andrea Doria var Italian Lines stolthet och beskrevs i annonserna som osänkbar. Den 25 juli 1956 var hon på väg över Atlanten med destination New York. Hon skulle anlända tidigt på morgonen nästa dag. På kvällen var det lugnt väder, men dimman var så tät att man knappt kunde se stäven från kommandobryggan.     Tidigare samma dag hade Stockholm, Svenska Amerika Liniens passagerarfartyg, lämnat New Yorks hamn på väg mot Göteborg. De flesta på bryggan var unga, men tränade i den senaste plottningstekniken, och då de strax före klockan elva på kvällen upptäckte ett radareko räknade de ut att ett fartyg närmade sig med hög hastighet på mötande kurs. Man antog att man skulle passera varandra om babord.     Ombord på Andrea Doria som stävade fram genom dimman hade man också upptäckt något på radarskärmen. Man gjorde tolkningen att det var ett mötande fartyg, och att man skulle passera det på styrbords sida. Men då dimman lättade upptäckte man något katastrofalt: man befann sig på kollisionskurs. Kaptenen beordrade omedelbart gir åt babord för att försöka hinna undan.     På Stockholms brygga såg man hur det annalkande fartyget plötsligt ändrade kurs och styrde rakt emot dem. Man slog back i maskinerna, men fartyget fortsatte ändå att driva framåt.     Dånet då de båda fartygen kolliderade med varandra var öronbedövande. Stockholm hade ränt rakt in i sidan på Andrea Doria. Nödrop skickades ut och snart stod det klart att det var det italienska fartyget som hade tagit den mest förödande skadan. Trots att hela fören på Stockholm hade krossats vid kollisionen förblev hon flytande.     Andrea Dorias slagsida blev allt större. Då morgonen grydde låg fartyget dömt till undergång med vattenlinjen vid relingen på styrbords sida. Vid tiotiden gick hon till botten. Av de 1 708 ombord hade de flesta räddats, men 51 passagerare och 5 besättningsmän följde henne i djupet.     I Andrea Dorias undergång berättar Britt-Marie Mattsson den fascinerande berättelsen om kollisionen, den heroiska räddningsaktionen och det rättsliga efterspelet till den mycket uppmärksammade olyckan – sin tids Titanic. Mattssons far var vid tiden för olyckan informationschef vid Svenska Amerika Linien.     Britt-Marie Mattsson har träffat flera av de överlevande och intervjuat dem för denna bok. Hon har bland annat talat med vittnen som ger information som kan kasta nytt ljus över vad som egentligen orsakade den fruktansvärda kollisionen. Boken är rikligt illustrerad i svartvitt.