En berörande livsberättelse.

Jag såg skjulet ute på gården. Det var enkelt och slitet. Plågo­andarna förklarade att det var där jag skulle bo. Jag öppnade dörren som knarrade. Det fanns inget golv. Det var bara samma­ lerjord som utanför skjulet. Det fanns ingen säng, ingen madrass. Bara en säckväv på marken. Det fanns en enkel filt av bomull. Här skulle jag bo. Ensam i ett mörkt skjul utan lampa, värme eller säng. Ensam bland mörka skuggor, småkryp, råttor och en så stor ångest att den inte borde få plats i en så liten och skör kropp som min.
– Ur boken

Abbis historia tar sin början i en kärleksfull familj som levde under knapra förhållanden i Etiopien. En kväll då familjen satt samlad kring elden vid kvällsmaten föll pappa Taje framstupa in i lågorna. Från den dagen gjorde Alemito, Abbis mamma, allt i sin makt för att hålla ihop familjen och ge mat till barnen. Men till slut tvingades hon att ge upp.
Utan att veta vad som hänt hennes pappa eller förstå varför mamman gav bort henne hamnade Abbi hos ett par militärpoliser i en annan del av landet. Abbi var nu fyra år gammal, föräldralös och slav. Hon fick bo ensam i ett skjul på gården, jobba från morgon till kväll och dessutom utstå fruktansvärd misshandel.
Men trots allt lidande och alla tårar är Abbis berättelse en historia om hopp. Abbi är en överlevare som inte gav upp och med kreativitet och uppfinningsrikedom såg hon ljusglimtar på helvetets bakgård. I mörkret på jordgolvet i sitt skjul bad hon kväll efter kväll till Gud om ett nytt liv – om en mamma och en pappa. Och en dag beslutade hon sig för att fly.