Att få vandra Pilgrimsleden till Santiago di Compostela hade jag länge drömt om. Att kunna tänka över det som hänt i mitt liv. Då, när jag var mitt uppe i vardagen var jag knappt medveten om vad som hände. Livet rusade så snabbt förbi. Det fanns inte tid för reflexion Nya erfarenheter väntade ständigt runt hörnet. Stigen slingrade sig fram genom pinjeskogen. På jämna avstånd dök stenar upp med karakteristiska gula snäckor som markerade leden. Varje gång böjde jag mig ned och plockade upp en sten som jag lade ovanpå den hög som redan fanns. Samtidigt formulerade jag en önskan om någon förändring. Inom mig passerade bilder förbi. Minnen dök upp och ville fram i medvetandet från alla skrymslen. Plötsliga bilder från barndomen, röster under uppväxten blandades med hågkomster av mina barn när de var små. Besvikelser. Oro för det okända. Pappa i svampskogen, mormor när hon malde kaffe. Arbetet och vardagen. Och så de mörka sidorna, katastroferna och den nödvändiga anpassningen. Jag fortsatte att plocka stenar och lägga dem tillsammans med mina tankar på de högar som kantade leden. Pilgrimsnäckorna blev till minnesstenar på ett långt band som rullades upp allt medan jag gick.