På somrarna gick han barfota på stubbåker och barrstig, som om han ville försäkra sig om närheten till jorden, människans enda fasta punkt. I den var han rotad. Av den hade han fått sitt dagliga bröd. Om det alls fanns något paradis, så måste det ju vara här. Medan han odlat jorden, så som mänskor gjort i årtusenden, hade allting haft en mening. Men nu verkade tiden ha löpt ifrån honom. Folk vände ryggen till det enda liv han visste av och förstod sig på. Hans egna barn också. Redan växte det sly i dikena, och lagården stod tom. Han var ensam kvar med sin svunna dröm om ett paradis på jorden.