Berättar medierna verkligen sanningen om invandringen? Enligt SOM-institutets mätning från 2013 tror en majoritet av svenska folket att så inte är fallet. Det utbredda misstroendet mot de svenska medierna sammanfaller med att allt fler verkar välja bort de traditionella massmedierna till förmån för alternativa nyhetskanaler, bloggar och diskussionsforum. Detta har skapat en grogrund för en nätbaserad rörelse som vänder sig mot vad man uppfattar vara en massmedial mörkläggning av migrationsfrågor. Något som ur ett medie- och kommunikationsvetenskapligt perspektiv aktualiserar frågor om demokrati, yttrandefrihet, pressetik och källkritisk förmåga. I syfte att analysera den utbredda diskursen om medial mörkläggning tar den här studien avstamp i en diskussionstråd på nätforumet Flashback. I den mediekritiska tråden ”början på ett mediakrig om mångkulturen” florerar sedan starten 2011 en mörkläggningsdiskurs som gör gällande att de traditionella medierna systematiskt mörklägger ”sanningen om invandringen”. Studien finner att mörkläggningsdiskursen inordnar den mediala migrationsdebattens aktörer i två läger, sanningssägare och mörkläggare. Diskursens antagonister utgörs av mörkläggarna, som betecknar en politisk och medial elit som anses relativisera, dölja och bortförklara sanningen. Sanningssägarna utgör diskursens protagonister, denna grupp anses inneha en rationell, vetenskaplig och förnuftstyrd världsåskådning som gör det möjligt att berätta sanningen i migrationsfrågor. Sanningssägarna och mörkläggarna utgör konfliktlinjerna i det så kallade ”mediakriget om mångkulturen”, ett krig som ytterst handlar om vem som har den hegemoniska makten över den mediala migrationsdebatten. Genom idén om det stundande ”mediakriget” åskådliggör studiens analys att den hegemoniska makten alltid präglas av instabilitet eftersom hegemonins yttre gränser måste omförhandlas för att behålla sin status och legitimitet. Sanningssägarna utmanar den mörkläggande hegemonin genom att åberopa kontrollen över begreppet Sanningen. Sanningen kan enligt diskursens premisser aldrig åberopas av mörkläggande eliten eftersom att det motsäger den antagonism som konstituerar diskursen. Samtidigt kan mörkläggarna inte heller ignorera eller ifrågasätta anklagelserna som riktas mot dem eftersom att även det bekräftar den konstituerande antagonismen. Därmed ställs journalistiken inför en rävsax där alternativet står mellan att kliva rakt i fällan eller hoppa över till den sanningssägande sidan. Den tredje vägen verkar inte vara möjlig.