När vi människor talar vill vi ibland ange att det vi säger gäller folk i allmänhet eller vem som helst. Ett sätt att signalera detta är att använda det generiska pronomenet man: Man kan inte lära gamla hundar att sitta. Man är ett mycket vanligt ord i svenska idag, och det används inte bara för att syfta på människor i allmänhet, utan också för att hänvisa till personer tillhörande en viss grupp eller av talaren i yttranden om sig själv. Men man är inte det enda generiska pronomenet i svenska. Också en och du kan användas på liknande sätt. Förutom liknande användningsområden har dessa tre ord dessutom ytterligare en sak gemensamt: de härstammar alla från andra typer av ord, nämligen från ett substantiv (man), ett räkneord (en) respektive ett personligt pronomen (du). Så hur började de tre orden användas generiskt? Den här avhandlingen försöker ge ett svar på den frågan utifrån en undersökning av exempel på orden i texter från ca 1225 till nutid. Genom en kartläggning av i vilka kontexter man, en och du förekommer under denna period omfattande närmare 800 år beskrivs både hur de tre orden har utvecklats och vilka skillnader och likheter det finns mellan de olika förändringar de har genomgått. Dessutom relateras skeendet till liknande utvecklingar i andra språk. Ett intressant resultat av undersökningen är slutsatsen att såväl man och en som du över tid har kommit att förknippas allt mer med talarens egna erfarenheter och synsätt. Därmed börjar orden kunna användas i kontexter i vilka de liknar det personliga pronomenet jag. En sådan förändring har också konstaterats för motsvarande pronomen i andra språk, vilket innebär att vi kan ha att göra med en universell tendens i utvecklingen av generiska pronomen.