I vardagen är »metod« ett ord med motstridiga konnotationer. Å ena sidan signalerar det noggrannhet, trovärdighet och pålitlighet, å den andra tråkighet och brist på spontanitet. Grekiskans methodos är sammansatt av leden meta (»efter«) och hodos (»väg«). Alltsedan människan började tänka över hur kunskap vinns har frågan om metoden varit aktuell, och inom vetenskaperna är den lika självklar som att dag följer på natt. Men hur är det för konsten? Idag är den »konstnärliga forskningen« på väg att etablera sig som ett nytt kunskapsfält inom akademien. När konsten därmed ställs inför uppgiften att formalisera sitt kunnande aktualiseras kunskapsteorins grundbegrepp på nytt. Alla konstnärer som ansöker om de nya forskningsmedlen förväntas till exempel redogöra för sin metod. Men är »metod« alls ett aktuellt begrepp för konstens kunskapande? I denna antologi reflekterar fem personer utifrån denna fråga; bild konstnären Jan Håfström, filosofen Jonna Hjertström Lappalainen, dramatikern och regissören Christina Ouzounidis, pianisten och tonsättaren Mats Persson samt poeten Magnus William-Olsson.