Romanen vill göra läsaren bekant med ett par karlstadbor som en gång av olika skäl kom att sätta spår i värmlänningarnas medvetande. Bankdirektören Fritz Clarholm är mannen bakom Värmlands okända Kreuger-krasch, hans son Per, den legendariske överläkaren och kraftfulle visionären bakom Centralsjukhusets tillkomst. Avtryck i tiden gjorde på olika sätt också bland andra biskoparna Agardh och Rundgren, landshövding Oldevig, greve Löwenhielm, handelsmannen Jan Fröding, fröken Hulda Agardh liksom originalet ”Älvdalingen”. Icke att förglömma: spöket Lilliehöök… Likafullt är de allra viktigaste personerna de som levde samtidigt utan att egentligen observeras. Det är människor som genom sina bortglömda brev och dagböcker stiger fram ur sin anonymitet. Mycket av det de har att berätta är vackert, mycket är fruktansvärt sorgligt, mycket är storslaget. De blir levande och tydliga för oss. Deras livsöden berör. Gustaf Fröding hade tidigt en idé om att skriva ett stadsepos: ”Staden i dess första idylliska oskuld före järnväg och läseri. De gamla originaliteterna passera revy, de förnämsta fruarnas strid om herraväldet besjunges, romantiska kärlekshistorier etc. Så kommer Branden, ett realistiskt praktstycke, vändpunkten i stadens historia. Den nya tiden marscherar långsamt in. Människorna bliva mindre löjliga men mera obehagliga. Och så brister kraschen lös och samhällets stöttepelare ramla över ända. I samma veva anländer mäster Palm till staden.” Frödings stadsepos på vers blev dessvärre aldrig fullbordat. Utan någon som helst jämförelse i övrigt skulle man kunna se den här boken som ett försök att genomföra något av samma idé, låt vara på prosa.