Orgasmens vågor sköljde igenom mig för att långsamt stillna vid den strand som var mitt kvinnliga jag. Det var år 1968 och vi var unga och galna i sex. Det var inte längre farligt, inte längre förbjudet. Med utgångspunkt från sitt eget liv med sex, kärlek, män, barn, kvinnokamp och journalistjobb sätter Helene Bergman in feminismen i ett politiskt och samhälleligt perspektiv från 70-talets kvinnorörelse till dagens kidnappade feminism. När Helene Bergman födde sin dotter 1972 fanns inte fri abort i Sverige och knappast några dagisplatser. Idag ser det svenska samhället helt annorlunda ut. Men det kom inte utan kamp. En kamp där även männen deltog. Med sorg och ilska ser Helene Bergman på dagens fega feminism där männen blivit hatobjekt: Det var ju inte det vi ville på 70-talet. Vi ville ju kunna älska våra män! I ett av bokens kapitel går Helene Bergman till attack mot frontfigurerna i dagens feminism; Gudrun Schyman och Maria Sveland. Frontfigurer som uppmuntrar kvinnlig rädsla, menar Helene Bergman, istället för att ge kvinnor mod. Det kvinnliga modet som är grundbulten i feminismen. Med upprördhet och vrede uppmärksammar Helene Bergman också den nya kvinnochocken: Varannan kvinna kommer att bli fattigpensionär de närmaste åren. Återigen blir kvinnor i Sverige beroende av män för sin försörjning. Helene Bergman har kämpat på feminismens barrikader både som journalist och som kvinna. Hon pendlar mellan Göteborg och Turkiet, har två vuxna barn, två barnbarn, båda flickor och en yngre, hemlig älskare. I likhet med värderkvarnen får Helene Bergman sin energi i motvind. Hennes insikt att män också är människor har vuxit med åren. Hon hatar kollektiva tvång, cyklar alltid utan hjälm. När hon vill vila från orden, tar hon fram sin kamera. Hennes svaghet för smink har gjort att hon är guldmedlem hos kicks. Eftersom hon ogärna lagar mat, förför hon helst med ostron och chablis Denna memoarbok, Med svärtad ögonskugga, har Helene Bergman skrivit för alla kvinnorörelsens barn och deras mammor och pappor.