”Upphovsmannen till dessa brokiga drömmerier har lämnat efter sig en bunt papperslappar med skrift och anteckningar av mycket skiftande slag. Några är synnerligen fåordiga och lakoniska, andra är myllrande av ord och översållade med bokstäver, som likt myrstigar löper i vindlande rader över sidorna och skapar en egensinnig trängsel av sakuppgifter, iakttagelser, tankar och drastiska känslouttryck.”

Så skriver Torsten Weimarck i sitt utförliga förord till den egenartade boken Funna drömmerier om ”finna lackerade damer med skärp och allt det är vackert att se”, som består av reproduktioner av de ovan omtalade papperslapparna samt omsorgsfulla transkriberingar av de texter de inskriberats med. Dessa kretsar på ett intensivt sätt kring skärp, stärkta löskragar och skjortbröst (på sydskånskt vis betecknade som ”förhäng”), och präglas av ett synnerligen originellt, uttrycksfullt och humoristiskt språk där författaren ständigt blandar olika tidsplan, direkt tal med indirekt, påståenden med motargument, frågor med svar – en blandning av röster, sammanhang och – tystnad – ur vilken en oväntad och särpräglad poetisk helhet uppstår.