Sedan Karolinska Institutet (KI) grundades år 1810 har det haft en unik ställning i Sveriges akademiska liv. Till skillnad från de gamla universiteten med flera olika fakulteter var institutets verksamhet redan från början begränsad till det medicinska området. Att en enda fakultet skildes ut från de övriga ledde till hätskt och hetsigt motstånd under mer än ett halvsekel. Men motståndet enade och stätkte institutets lärarkår. Man gjorde allt för att uppnå högsta möjliga standarf på såväl forskningsarbete som grundutbildning och högre undervisning. Detta erkändes av Alfred Nobel, som i sitt testamente av år 1895 anförtrodde KI uppdraget att uydela Nobelpriset i fysiologi eller medicin, något som ytterligare stärkte institutets anseende.
I dag är KI ett medicinskt universitet på hög internationell nivå. Det erbjuder tjugo utbildningsprogram på det medicinska området och har den näst största ekonomiska omsättningen av alla svenska universitet. Den ursrungliga tanken att låta institutet koncentrera sig på ett enda området - och förse det med tillräckliga medel till detta - har tillsammans med Nobelprisets prestige visat sig leda till framgång.
I föreliggande verk har Julius Rocca undersökt de ursprungliga idéer som ledde till KIs grundande. Det hävdas ofta att institutet kom till som en ren följd av att Sveriges senaste krig, avslutat 1809, hade avslöjat landets behov av fler fältskärer. Här visar emellertid Rocca att idéerna bakom institutets tillkomst var mer komplexa än så och går längre tillbaka i tiden. Därför är denna bok ett värdefullt bidrag till våra kunskaper om Sveriges mest välkända medicinska läroanstalts historia - en läroanstalt som år 2010 firar sitt 200-års jubileum.