Två månader innan andra världskrigets utbrott lämnar sjuttonårige Geoffrey Wellum skolan för att bli jaktflygare i Royal Air Force. Full av ungdomlig energi och entusiasm klarar han grundutbildningen och blir den yngste Spitfirepiloten i den framstående 92. skvadronen. Wellum blir inkastad i strid nästan omedelbart och befinner sig snart på flera flyguppdrag per dag, inblandad i skräckfyllda luftdueller med tyska Messerschmittplan. Över de kommande månaderna kommer han och hans kamrater att spela en avgörande roll i slaget om Storbritannien. Men av vännerna som följdes åt upp i luften vid Wellums sida var det många som aldrig återkom. Geoffrey Wellums memoarer utgör en gripande berättelse om hans liv som stridspilot trots att den publicerades först femtio år efter kriget.

Geoffrey Wellum skrev Jaktpilot i RAF som en sorts terapi för att försöka förstå sig själv och vad som hände under de omtumlande åren då han själv var så ung och kriget drabbade honom och hans hemland. Han hade gjort korta noteringar när han låg i flygarskolan och senare under brinnande krig men inte förrän han var i femtioårsåldern sammanställde han dem till enhetlig text, utan avsikt att egentligen publicera den. Hans manuskript låg orört i en garderob i ett otal år och kom inte fram förrän Wellum blev intervjuad av en ung författare och redaktör som själv skrev om brittiska offensiver kring medelhavet. Wellum sade "tja om du har lust att läsa själv så har jag egentligen allt nedskrivet" och lånade ut manuset. På storförlaget Penguin föll man i trance av den pärla som hittats och kontrakt skrevs omgående med den lätt överrumplade Wellum. Det är den sagolika upprinnelsen till att denna fantastiska bok länge legat på bästsäljarlistorna och nu också sprids i världen på olika språk!

Geoffrey Wellum skriver på ett sätt som gör läsaren delaktig - som att han berättade för sin bäste vän. Dialogerna är många och långa och författaren har också inre monologer som påminner inte så lite om Joyceiskt "stream-of-conciousness". Han växlar mellan att vara engelskt skolpojkaktigt väluppfostrad, grabbigt full av pilotslang, gentlemannamässigt sammanbiten och ömsom förbannar ömsom ber ödmjukt till Gud. Såväl lyckokänslan i att flyga för första gången som förtvivlan att se sina kamrater dö i en försvinnande spinn och brandrök ligger så direkt i texten att det är lätt att själv känna lyckoruset, skräcken, svindeln och hela spektrat av stora känslor som denne unge pilot upplever.

När Wellum återkommer till England från uppdrag på Malta har han varit i RAF:s tjänst i bara tre år men är redan veteran och utbränd. Han är tjugo år.

Utdrag ur texten: Det första är starten på Wellums första, och oförberedda, flygtur, han tror att han bara ska "provsitta" andrepilotsbrunnen:

"Uppbunden som en kyckling på väg in i ugnen försöker jag göra det så bekvämt som möjligt för mig under dessa mycket speciella omständigheter. Jag sitter fullständigt orörlig och förmår knappt andas när jag ser Hayne sänka sig ner i framsätet.
Innan jag riktigt förmått samla mig, något som tar sin tid även under gynnsamma omständigheter, har propellern svängts runt och motorn startat. Vi rör oss snabbt ut på fältet, gör en sväng och med ökande fart rusar vi fram på det ojämna gräset medan allting skakar och vibrerar och låter som skramlande spikar. Jag håller mig bara hårt fast i sätet och tänker att dödsförskräckt är ett ovanligt illa valt uttryck just nu. Jag kommer aldrig att kunna göra detta. Jag har gjort mitt livs misstag som gett mig in på det här.
Skakandet upphör. Vi måste ha lämnat marken eller något lika illa. Ett snabbt ögonkast som om jag verkligen inte vill tro vad jag är rädd för att jag ska komma att se. Vi flyger.
Marken viker undan och när vi väl är uppe i luften försvinner all fartkänsla. Den utsikt som öppnar sig trollbinder mig. Det är underbart vackert."

Likaså är Wellum nog inte beredd på hur han ska må när han väl kommer hem från Malta:

"för sex veckor sedan landade jag i England, tillbaka från Malta, utmattad både till kropp och själ. Det fanns inga reserver kvar. Jag skickades hem som sjukskriven, och där stod mitt rum och väntade på mig precis som jag hade lämnat det för tre år sedan. Rent, dammtorkat och välpolerat, var sak på sin plats. Något inom mig brast och jag sträckte ut mig på min gamla välbekanta sköna säng och bröt samman. Jag sörjde förlorade vänner i divisionen och jag förbannade att jag hade nått höjdpunkten i mitt liv före tjugotvå års ålder. Jag hade passerat krönet. En medalj och ett kungligt handslag verkade inte längre vara viktigt. Två fulla sejourer i Spitfires, slaget om Storbritannien och nästan etthundra eskorter och jaktsvep över det ockuperade Frankrike och jag kände mig förstörd av kriget.
Långsamt bidrog emellertid vila och lugn till att en ung kropp återhämtade sig. Jag satte på mig ett par gamla långbyxor och en skjorta uppknäppt i halsen och gick långa promenader i skogen åtföljda av en snabb pint på puben. Jag hittade ett gammalt metspö och gick ner till sjön, det fanns ingen annan där, och jag satt och tittade på det lilla röda flötet och kopplade av. En dag försvann det under vattenytan. Jag drog i linan och fick upp något slags småfisk."

Och visst är detta en guldgruva för piloter och flygtokiga men det är inte svårt att följa med även som vanlig landkrabba:

"På 5 000 fot finner jag mig fortfarande stiga i tjockt molntäcke och koncentrera mig mer än jag någonsin koncentrerat mig tidigare. Det verkar som om jag bara fortsätter och fortsätter. Det är nästan som om jag inte bryr mig om att tänka eller planera framåt. Möjligen håller jag på att bli rädd. Förvisso känner jag mig ensam. Av någon anledning slår jag om syrgasreglaget till 20 000 fot och syrgasen flödar i ansiktsmasken. Jag noterar att jag börjar inta ett mera logiskt förhållningssätt. Chansen att se mitt villebråd igen måste vid det här laget vara mycket liten. Om det därför inte uppstår några luckor i molnen på, låt säga 10 000 fot, ska jag ge upp jakten. Farten är lite låg - korrigera. Inte för våldsamt, din korkskalle. Slappna av och koncentrera dig. Nu börjar det likna något. Var var jag nu? Jo, just det, ge upp jakten på 10 000 fot.
Sedan kommer frågan om hur jag välbehållen ska komma tillbaka till basen. Om jag håller den här kursen och sjunker ner genom molnen sakta och försiktigt, kommer jag åtminstone att vara på väg ut över havet ... ingen hög terräng att flyga in i. Med lite tur borde jag börja se vågorna på något i stil med 500 fot på höjdmätaren. Efter det sväng rakt västerut och gå sakta tillbaka mot kusten, som jag till slut måste nå fram till. Fråga hur lång tid kommer det att ta? Hur långt ut till havs har jag flugit, om man betänker att jag hade västlig vind i ryggen? Jag kommer att ha den rakt i nosen på vägen tillbaka. Måste ha det i åtanke och försöka att inte bli så otålig. Ja, det är på ett ungefär den bästa planen. Den verkar förnuftig och enkel. En metod, en plan, så låt oss bestämma oss och hålla oss till den och inget jävla tjafs."


Sagt om boken i engelsk press:
"En fantastiskt fräsch, smärtsamt skriven memoarbok. Spännande och skrämmande på så gott som varje sida Wellum tar dig med in i strid. En bok för alla åldrar och generationer, en skatt."
Daily Express

"Levande, fängslande och övertygande raktigenom. En av de bästa memoarböckerna på många år om flygkrigets verklighet." Sunday Telegraph

"Exceptionellt djup och resonans. Den kommer att jämföras med de främsta memoarerna från andra världskriget." Independent

Häpnadsväckande fräsch och direkt absolut ärlig och en extraordinärt gripande och mäktig historia." Evening Standard