I "Sermon om Kristi lekamens och blods sakrament mot svärmeandarna 1526" visar Martin Luther på de två styckena i Kristi lekamens och blods sakrament. Dessa är, för det första, vad man skall tro, och för det andra, tron själv eller bruket. I "Förmaning att begå Herrens lekamens och blods sakrament 1530" visar Martin Luther varför man skall gå till sakramentet ofta. Några smakprov: "Tag t. ex. själen, som är en enda skapelse och dock på samma gång är i hela kroppen, också i den minsta tå, så att om jag sticker den minsta lem i kroppen med en nål, träffar jag hela själen, så att hela människan spritter till." "Så har Kristus förordnat, att när vi kommer samman, skall var och en taga av brödet och kalken och därefter predika om Honom. Varför? Ty detta skall man inte giva åt några andra än dem som är kristna, som förut har hört Kristus predikas. Men predikan eller förkunnelsen gäller var och en i allmänhet, också dem som ännu inte är kristna. Bara de kristna skall åtnjuta sakramentet, men dock därvid tänka, att de blir fler. Därför skall man kungöra det offentligt och hålla en sådan offentlig åminnelse, att också de kan komma, som ännu inte vet det. Men att de begår en sådan åminnelse bara i en vrå, det duger inte. Den skall begås offentligt inför församlingen och det skall alltid predikas vid mässan. Därför är de orden "Gören detta till min åminnelse" detsamma som "så ofta ni gör det, så predika om mig", som Paulus uttyder det i 1 Kor. 11:26, när han kallar det att "förkunna Kristi död". Han använder just ordet "förkunna" för att ange, att det inte skall ske i en vrå bara bland de kristna, som vet det förut och inte behöver något förkunnande utan bara förmanande, utan offentligt i församlingen för dem, som inte vet det. Alltså är både "åminnelsen" och "förkunnelsen" ingenting annat än att hålla den offentliga predikan om Honom, som man nu gör i alla predikningar.