"Vi är inte intresserade av politik, vi är bara intresserade av pengar", sade en ung kinesisk affärsman till mig under min allra första vecka i Shanghai. Det var en av de fraser som skulle komma att upprepas av olika personer många gånger under mina drygt fyra år i Shanghai, och jag började faktiskt tro att den var sann. Att det kanske var lite mycket begärt att ett folk vars öden blivit överkörda av just politik skulle orka engagera sig i den, engagera sig i politik som de ändå inte kunde påverka. Sedan började jag prata med taxichaufförerna." År 2002 flyttade frilansjournalisten Karin Tötterman till Shanghai, en stad där det bara skiljer ett par kvarter mellan det blänkande, nästan tvångsmässigt nya och det arkaiska, där utlänningen allitd är mindre vetande. Det var taxichaufförerna som lärde henne att fungera på kinesiska, de berättade för henne om såväl samhället som sina liv. Kinas marknadsreformer har lett till att en hel mängd gamla yrken blivit onödiga i ett slag, och de före detta transistortillverkarna, lagervakterna och klockreparatörerna är dagens taxichaufförer. I Kina blir man chaufför för att man inte längre passar in i det nya systemet, ofta för att man passade in alltför väl i det gamla. På kinesiska heter det att folk som försörjer sig på att köra bil äter vägens ris och för taxichaufförerna är resultatet av dygnslånga skift i ett obönhörligt trafikkaos magert. Deras livshistorier formar en berättelse om dagens Kina, där den statliga arbetsenhetens avkomlingar och mobilgenerationen lever som på var sin planet.