Hon har funnits här som en hemsk skugga i snart fyrtio år...Vi har haft henne här hela tiden...inne i dig, i dina tankar och din skuld...hon har sugit ut din kraft och din, ja känsla för den här familjen.

Det är sin svärmor som Margareta i pjäsen Höst och vinter (1987) pratar om. Med sina förtvivlade ord belyser hon den outredda, ofta förträngda moderskonflikt, som i många av Lars Noréns pjäser från åttiotalet kommer upp till ytan i tillspetsade diskussioner och heta sammandrabbningar vuxna människor emellan.

I föreliggande avhandling behandlar Björn Apelkvist den kontroversiella frågan om moderskapets mörkare maktsidor och dess konsekvenser. En makt är varken ond eller god i sig. Om den däremot trängs undan, om den måste gro utan erkännande eller växa med skuld och skam som följeslagare, så tenderar den att väga över åt det destruktiva hållet.

Inblicken i det som är pudelns kärna, dvs. den problematiska modersrelationen, framförs ofta genom de vuxna barnen i pjäserna men kan lika gärna, som i citatet ovan, uttryckas av modern själv. Noréns konstnärliga förmåga att ge alla pjäsaktörer lika betydelsefulla röster gör hans dramer i hög grad verklighetstrogna och motverkar ensidiga ställningstaganden. Ansvaret faller istället i en dostojevskisk anda på alla i familjen, menar Apelkvist.

Björn Apelkvist, född 1969, är litteraturvetare och verksam i Lund.