Kampen på den litterära scenen i Sverige 1930-1935 utkämpades inom ett könspolitiskt spänningsfält. Kulturkonservativa litteraturkritiker försvarade en objektiv sanning, radikala författare utgick i Nietzsches efterföljd från att sanningar och ideal var historiska och relativa. Ledande kritiker höll fast vid den rådande ordningens könsstereotypa föreställningar och avvisade som osanna alla livsbilder som inte speglade "normala" människor och "normalt" liv.

Första delen av denna bok undersöker samtidsmottagandet av romaner skrivna av Agnes von Krusenstjerna, Stina Aronson, Elin Wägner, Moa Martinson, Karin Boye och Tora Dahl.

Andra delen visar romanerna som svar på värdekrisen efter de absoluta värdenas fall. De kvinnliga författare som bryter upp från sociala och litterära konventioner lämnar föreställningen om en naturgiven identitet och könsroll och deltar precis som sina manliga kollegor i omvärderingen av värden och ideal. Brottet med en idealistisk människosyn gällde även kvinnor.