Spänning. Med detta ord hade jag väl aldrig kunnat tro att jag skulle beskriva en Österlenroman av Karin Brunk Holmqvist. Men Majken minröjare är spännande. Inte action, förstås, om man syftar på våld, blod och död. (Här dör endast hunden Totte och det är sorgligt så det räcker.) [] Huvudpersonerna i den ena (berättelsen) är pensionärsparet Sixten och Majken i Skillinge. Sondottern Sara, som när föräldrarna flyttade ville fortsätta att gå på gymnasiet i Simrishamn, bor hos farföräldrarna och farmor hjälper till med läxförhör. Ossian, även han i dryga pensionsåldern, heter huvudpersonen i den andra berättelsen. En dag försvinner Ossian från Skillinge eller helt? Han som aldrig brukat lämna byn [] Hon skriver om hjärte- och livsfrågor: människors syn på varann, ilska, förståelse och förlåtelse. Om ensamhet och kärlek, som blixtrar till på ålderns höst. Som en stilla predikan, inte religiös utan mänsklig, över de styrkor och svagheter som vi människor rymmer. Majken minröjare är en av Karin Brunk Holmqvists bästa Österlen-romaner. Och den här gången ska jag placera hennes roman i genren feelgood-deckare: mycket mys och lika mycket allvar, spänning men utan mord. Bengt Eriksson, YA