För några år sedan genomförde jag en vetenskaplig studie i en fotbollsförening i norra Biskopsgården på Hisingen i Göteborg, där jag undersökte idrott som metod i socialt arbete med barn i riskzonen för kriminalitet. Under intervjuarbetet fick jag höra många berättelser om människors livsöden, hur de haft det i sina hemländer, hur de kom hit till Sverige och hur det är att leva och bo i Biskopsgården. Dessa berättelser har nu blivit en bok, skriven som en dagbok ur en 11-årig chilensk pojkes perspektiv. "Vi vill ge våra barn ett bättre liv. Politikerna behöver komma hit och synas. Jag har en dröm. Vi är trötta på kortsiktiga projekt. Jag vill bli fotbollsproffs. Barnen behöver komma bort från torget. I det här området är grupptrycket enormt. Vi behöver en bättre skola med mer resurser. Här behövs positiva förebilder. Det är så vackert här uppe vid sjön. Vi trivs här i Biskopsgården. Det här är en bortglömd stadsdel. Alla kan inte bli fotbollsproffs, reservplanen är skolan. Alla barn ska kunna gå ut skolan med godkända betyg. Här behövs långsiktigt tänkande. Varför kommer ni bara hit när det hänt något dåligt?" Detta är några av de röster man kan höra från boende i området. Utdrag ur boken: "Nu stod de där och pratade med en kille som går i 1:an. När jag kom närmare såg jag att han hade en stor godispåse som han åt ur. Säkert hade han fått den av killarna. Min pappa har alltid varnat mig för att ta emot något från de äldre killarna. - Först ger de dig godis eller någon present, sen vill de att du ska snatta åt dem och sen blir det bara mer och mer och till slut blir det inbrott och rån. Då sitter du fast. Du måste akta dig för dem Pedro, säger pappa. Bara gå förbi om de vill prata med dig. Det finns 30 olika nationaliteter i fotbollsklubben och bara i vårt lag finns det 17. Tre killar är svenska. Ledarna skojar ibland och säger att det finns tre utlänningar i laget och de är svenskar. När matchen hade hållit på en stund började det andra laget kalla oss för rasistiska saker. De ropade högt så att alla hörde och några i laget blev arga och ville ge igen. Det var många upprörda känslor, men Lucas ropade till oss att vi inte skulle bry oss om det. Han sa att vi skulle ge igen genom att spela fotboll och göra mål, inte att vi skulle göra likadant tillbaka. De höll på så hela matchen. Efter matchen ville våra ledare anmäla det andra laget, men domarna gjorde ingenting. Hela området lever upp under Gothia Cup. Det är höjdpunkten för året för många och nästan alla barn och ungdomar kommer ut och spelar fotboll på gårdarna och på skolgården. Sommaren har gått jättefort. Jag har spelat massor med fotboll, gått på fotbollsskola med klubben och sett fotbollsmatcher på TV och i verkligheten under Gothia Cup. Det är nästan det enda vi pratar om nuförtiden, jag och Rod och Sami. Förut var det bara Rod som pratade om fotboll jämt och höll på och tränade varje ledig stund. Nu pratar vi om fotbollen allihop, vad vi tränat på, hur det varit på matcherna, vad som gått bra och vad som gått dåligt. En del vill bara spela match och tycker inte träningarna är så roliga, men jag tycker det är lika kul med båda. Ibrahims storebror överlevde, men han kommer att få sitta i rullstol ett bra tag. Jag hoppas att han kommer att kunna gå och springa igen, så att han kan spela fotboll. Det var en del som höll sina barn hemma från skolan dagarna efter skjutningen, för de vågade inte skicka iväg dem och de vill också tvinga fram en förändring här i området. Men så kan man inte göra, säger rektorn. Det är snart lucia och vi ska ha den stora uppvisningen dagen innan. Alla föräldrar och släktingar får komma och titta, så det blir nog väldigt många människor som kommer. Vi har övat jättemycket, Duman, Anna, Mira och jag. Det låter bra nu, till skillnad från i början. Våra bröder och systrar har lyssnat på oss när vi repat och vi har fått mycket beröm från dem. Jag känner mig glad när jag tänker på framtiden. Det känns som om vi har en framtid."