Det är rättvist att den som arbetar mer får högre inkomster. Argumentet är att det behövs positiva drivkrafter för flit och förkovran. Men barn är inte lata. Barn behöver inte ekonomiska incitament som följer av stora skillnader i föräldrarnas inkomster. Fattiga barn upplever en känsla av skam när de ser hur mycket mer andra barn har. Allt fler blir fattiga i Sverige. År 1990 var drygt en av 20 fattig. År 2025 kan den andelen ha ökat så att var femte är fattig. Med fattig avses den som har inkomster som motsvarar 60 procent av medianinkomsten för hushållen. En av 25 hade år 1990 höga inkomster och år 2025 kan det vara en av tio. Det första skälet mot (till att motverka) fattigdom är att barn och ungdomar ska kunna utvecklas och inte begränsas av sina föräldrars resurser. Det andra skälet är ekonomisk rationalitet. Det är ett svagt samhälle om många barn och ungdomar växer upp i relativ fattigdom, dvs. har påtagligt och synbart lägre inkomster än andra. Fattiga föräldrar innebär också negativa drivkrafter för dessa hushåll. Utöver känsla av skam blir barnen, sannolikt, sjuka av fattigdom och de får sämre resultat i skolan. Ett rationellt samhälle ser till att utnyttja alla människors resurser och ger förutsättningar för alla att bli produktiva vuxna och utgår inte främst från de individer som är högpresterare eller har haft tur i livet. Det tredje skälet är egenintresset hos dem som finns i mitten av fördelningen av inkomster. Om bottenplattan på arbetsmarknaden sänks, med fler arbetande fattiga, sjunker efter en tid också lönenivån för dem som finns högre upp i fördelningen av lönerna. Det visar utvecklingen i Storbritannien och USA. Det fjärde skälet är finansieringen av välfärden. Välfärden är baserad på att individer under sin förvärvsaktiva tid, genom skatter och avgifter, avsätter resurser för sin egen utbildning men också för sjukvård, omsorg samt pensioner. Tillsammans bildar deras avsättningar en välfärdsförmögenhet. Ett fördelningssystem förutsätter att unga vuxna, efter ett tag (lite diffust) i arbetslivet, har ungefär samma årsinkomster som de som går i pension. Välfärdssystemen möter en stor påfrestning med en ökad andel vuxna som kan ge ett litet bidrag till finansieringen av en gemensam välfärd. För finansiering av t.ex. de statliga pensionerna är fler med låga arbetsinkomster ett växande problem. Det femte skälet är demokratin. Om det blir fler individer i Sverige med liten förmåga att bidra till finansiering av en jämlik välfärd, måste de som har medelinkomster betala än mer till dem med låga inkomster. Det ger underlag för allianser mellan dem med medelinkomster och dem med höga inkomster mot dem som har låga inkomster. I praktiken kommer en tredjedel av väljarna att få begränsat inflytande. Det är inte uthålligt att fattiga blir en stor grupp i samhället med ett lågt valdeltagande.